Delegater vid detta Världskongressen för potatis i Dublin bör åta sig att utöka stödet till länder som inte är betjänade.
Potatis, som konsumeras av mer än en miljard människor världen över, inklusive många av världens fattigaste, har länge varit en av de viktigaste grödorna för att avvärja hunger.
Med utsatta småbönder som står för omkring en tredjedel av den globala produktionen, utgör potatisen ett avgörande stopp tack vare en odlingsperiod på så lite som tre månader.
Ändå, i några av världens kvarvarande potatisgränser, hindrar en rad hinder denna stapelvara livsmedelsproduktion från att leverera hela utbudet av fördelar för att på ett hållbart sätt ta itu med hunger, fattigdom och undernäring.
I Sudan, till exempel, mötte 9.8 miljoner människor – eller en femtedel av befolkningen – höga nivåer av akut livsmedelsosäkerhet 2021 och behövde akut hjälp.
Hungerkrisen har sedan dess förvärrats av kriget i Ukraina, som försörjer majoriteten av Sudans import av vete tillsammans med Ryssland.
Men höga importkostnader för utsäde och underutvecklade utsädessystem gör att potatisen är perverst utom räckhåll för både bönder och konsumenter i länder med osäkra livsmedel som Sudan, Jemen, Madagaskar, Eritrea och Angola.
Det är därför de som samlas vid årets världspotatiskongress i Dublin bör vara engagerade i att utöka stödet till länder med dålig service där en utvecklad, fungerande potatissektor kan minska kronisk hunger och generera tillförlitliga inkomster.
Borttagning av barriärer
Till att börja med bör utvecklingspartners och givare prioritera strategier som ökar tillgången till prisvärda, högkvalitativa utsäde i livsmedelsotrygga länder.
Befintliga höga importkostnader förs över till konsumenterna och begränsat stöd till utveckling av frösystem i länder där import inte är ett alternativ gör att denna livsviktiga mat inte kan nås för dem som behöver den mest.
Att förbättra potatisutsädessystem så att sorter med öppen tillgång föds upp och levereras med småbrukare i åtanke skulle göra det möjligt för länder att bli mer autonoma och självförsörjande när det gäller utsäde och potatisproduktion, vilket minskar kostnaderna samtidigt som det främjar utvecklingen av en hållbar och lönsam potatissektor.
Fördelarna med högkvalitativt utsäde av lämpliga sorter, levererat genom ett system som tillgodoser specifika jordbrukares krav, skulle inte begränsas till jordbrukare i underutvecklade regioner, men hög efterfrågan skulle också ge nya möjligheter för marknadsutveckling.
För det andra, för att stödja antagandet av potatis som en nyckelgröda för att främja bättre livsmedelssäkerhet, måste utvecklingsorganisationer också tillhandahålla bästa praxis utbildning och expertis i regioner där detta är underutvecklat. Till exempel kommer investeringar i bra jordbruksmetoder för att främja hög produktivitet, markvård och motståndskraft aldrig gå ur mode.
Hög avkastning under hållbar markförvaltning är avgörande för att stödja växande potatismarknader, särskilt i länder som Madagaskar och Jemen där bönder ofta inte har tillgång till den nödvändiga utbildningen och korrekta agronomiska metoder för att få potatissystemen att blomstra.
Ag-vetenskapens roll
Slutligen behöver jordbruksforskare också stöd för att förbättra och främja klimattåliga sorter av potatis, samt erbjuda möjligheter för jordbrukare i regioner som är sårbara för klimatförändringar att diversifiera sin produktion.
Till exempel är Unica-potatissorten som utvecklats av forskare vid International Potato Center (CIP) inte bara mer resistent mot potatisvirus som avsevärt kan minska skörden utan är också motståndskraftig mot extrem vattenstress.
Till exempel gav bönder i Kenya så hög avkastning som 19 ton per hektar med Unica under säsongslånga nederbörd på 118 mm, där det normalt behövs minst 450-550 mm regn för att uppnå sådana skördar.
Att utveckla potatismarknaderna i dessa regioner innebär dessutom att man utvecklar system som levererar mer mat till människor. Att till exempel odla potatis på mark mellan risskördarna gör det möjligt för bönder att diversifiera och öka produktiviteten på marken.
Många av världens kvarvarande potatisgränser, som Sudan, Jemen, Madagaskar, Eritrea och Angola, är också de som är mest sårbara för effekterna av klimatförändringarna, och både den befintliga och troliga politiska instabiliteten som detta medför.
Att frigöra potentialen för världens kvarvarande potatisgränser är en win-win för bönder och konsumenter, både i de utvecklade och utvecklingsregionerna i världen, att fortsätta att förbättra potatisvärlden till allas bästa.
Genom att möta den ouppfyllda efterfrågan och behovet av potatis med prisvärd och kvalitetsutsäde, särskilt genom att samarbeta med länder där behovet är störst, kan vi ta det första steget mot att plantera framtidens hälsosamma och motståndskraftiga livsmedelssystem.