Historien om den ödmjuka potatisen, en gröda som nu odlas och konsumeras över hela världen, började för över 8,000 3,800 år sedan i höglandet som omger Titicacasjön i Peru. På en höjd av XNUMX XNUMX meter var inkafolket bland de första att odla denna märkliga gröda och utvecklade metoder för att bevara den under svåra förhållanden. Idag är Perus förhållande till potatisen djupare än någonsin, med bönder som Rosa Cansaya från ön Amantani som fortsätter sina förfäders traditioner.
För Cansaya är potatis mer än en matkälla – de representerar ett sätt att leva. Hon odlar på terrasserade fält utan kemikalier eller bekämpningsmedel och odlar fyra potatissorter året runt, beroende på naturliga gödselmedel som fårgödsel. Potatis har länge varit en basföda i Peru, och den är fortfarande en av de mest konsumerade grödorna globalt, bara överträffad av ris och vete. Viktigt är att de också är klimatvänliga och ger färre utsläpp av växthusgaser än många andra basgrödor.
Peru har mer än 4,000 XNUMX inhemska potatissorter, var och en med sin unika historia, smak, form och färg. Bland dessa finns de vibrerande peruanita, som bär de röda och vita nyanserna av den peruanska flaggan, och den bittra kanchillo sort, som visar den anmärkningsvärda biologiska mångfalden som finns i Anderna. Quechua-samhället, som Cansaya tillhör, hyllar denna mångfald genom att tillaga potatis på traditionella sätt, som att använda stenugnar (kallad huatia) och till och med att kombinera potatis med en speciell lera (Chaco) för att behandla magbesvär.
Potatisens betydelse i Peru går utöver dess kulturella betydelse. Skörden spelade en nyckelroll i Inkarikets överlevnad och expansion och gav näring till stora städer och arméer. De spanska conquistadorerna var så imponerade av potatisens motståndskraft och näringsvärde att de introducerade den till Europa på 1500-talet. Med tiden blev potatisen avgörande för den globala livsmedelssäkerheten, särskilt under tider av krig och svält, och den bidrog till och med till början av den industriella revolutionen genom att tillhandahålla en pålitlig matkälla för Europas arbetarklass.
Potatisens framtid i Peru är dock nu hotad. Jordbrukare har ställts inför utmaningar från allt mer oberäkneliga vädermönster, inklusive kallare temperaturer, frost och minskat nederbörd. Dessa problem förvärras av klimatförändringarna, som påverkar potatisskörden och hotar den biologiska mångfalden för denna livsviktiga gröda. Organisationer som International Potato Centre (CIP) i Lima och Cite Papa (Center for Innovation in Potato and Andean Crop Technology) arbetar för att bekämpa dessa utmaningar. Insatser inkluderar att skydda hotade potatissorter genom att introducera dem på nya marknader och utveckla starkare, mer motståndskraftiga potatisraser som kan stå emot klimatpåtryckningar.
Potatiskonsumtionen i Peru har också fluktuerat under åren. På 1960-talet konsumerade den genomsnittliga peruanen 120 kg potatis per år. På 1990-talet hade denna siffra sjunkit till 35 kg per person i takt med att ris och pasta blev mer populärt. Men genom initiativ som Peruanska Sustainable Development Association (Aders Peru) har potatiskonsumtionen stadigt ökat igen och nådde 94 kg per person 2023.
Med över 6 miljoner ton potatis som produceras årligen är Peru nu den största producenten i Latinamerika och överträffar både Brasilien och Argentina. Trots denna framgång står peruanska bönder inför utmaningar relaterade till markförstöring, skadedjur och de oförutsägbara effekterna av klimatförändringar. För att ta itu med dessa problem utvecklar forskare nya jordbrukstekniker, såsom Fitotrons modulära odlingskammare som skapar kontrollerade miljöer för sjukdomsfri potatisproduktion. Dessa tekniker skulle kunna möjliggöra tätare skördar, vilket minskar odlingscykeln från en gång om året till upp till sex gånger per år. Sådana innovationer kan ha en djupgående inverkan, inte bara i Peru utan också i regioner som Afrika och Kina, där potatis blir alltmer en viktig livsmedelsgröda.
Insatser från organisationer som CIP för att frysa och lagra potatisfrön säkerställer att Perus rika biologiska mångfald bevaras för framtida generationer. Sedan 1996 har över 450 potatissorter lagrats i frysta förhållanden, vilket skyddar dem från utrotning. Detta är ett bevis på Perus engagemang för att bevara sitt jordbruksarv samtidigt som man ser mot framtiden för global livsmedelssäkerhet.
Perus förhållande till potatisen är ett kraftfullt exempel på hur jordbruksarv och modern teknik kan samexistera. Landets ansträngningar att bevara tusentals inhemska potatissorter och utveckla innovativa odlingstekniker framhäver vikten av denna gröda för att upprätthålla både lokala samhällen och global livsmedelssäkerhet. Eftersom klimatförändringarna fortsätter att utmana traditionella jordbruksmetoder, tjänar Perus engagemang för att skydda sin biologiska mångfald inom jordbruket som en modell för resten av världen. Genom uthållighet, innovation och respekt för traditioner kommer Perus potatis att fortsätta att spela en avgörande roll för att föda framtida generationer.
